Jag har börjat förstå.
Varför ingen letar efter mig.
Jag trodde ju att jag var försvunnen.
Men tydligen var jag fullt synlig hela tiden.

Det var bara det att jag inte såg min egen spegelbild.
Konturerna var utsuddade.
Kroppen en grå massa.
Och mina ögon liknade två stora svarta hål.
Så det är inte så konstigt att jag trodde att jag var borta.

Och det var bara det att alla gick förbi mig.
Som om jag inte fanns.
Min röst verkade inte höras.
Mina tårar inte synas.
Och min kropp lämnade inga spår.
Så det är inte så konstigt att jag trodde att jag kanske var försvunnen.

Det var när jag började förstå.
Att jag inte var försvunnen.
Som jag insåg att jag kanske aldrig varit borta.
Utan synlig hela tiden.

Det var också då jag insåg.
Trots att jag varit fullt synlig.
Hela tiden.
Varje dag.
Alltid.
Så var det ingen som såg mig.