Jag kan sitta här i mitt jävla vardagsrum, i min vita jäkla soffa, och äcklas av vidrig porr på TV 1000 som tvingas på mig efter midnatt... 

Jag kan sitta här och dricka mitt jävla rödvin, inte för att ge njutning, utan för att dämpa ångesten, ge mig kraft att möta natten... väl medveten om att det är fel väg att gå...i längden. 

Jag kan sitta här och vara klok som en bok, vettigare än bara fan, ge 1000 goda råd åt alla och envar, men jag faller- jag faller och har inte orken att kämpa emot...men... jag tror att min själs livlina håller även denna gång...

... men novembermörkret kryper sig in under skinnet, isande och obarmhärtigt, lägger sig som en förblindande hinna över medvetandet, förhindrar mig att ta till mig den skönhet och kärlek jag egentligen vet ständigt finns där omkring mig.

Ser bara hatet, föraktet, skuldbeläggandet, hotet och övergivenheten och toppar den med mitt eget förbannade självspäkande beteende... Varför tar jag åt mig så när andra trampar på mig, låter mig bli kränkt istället för att låta missnöjet vara deras problem..?

 Och jag tänker inte äta tabletter, döva smärtan, förse mig med artificiell stabilitet istället för att lösa problemen, som är så tydliga och konkreta. Kan hindra mig själv från att sjunka nu, men vet att jag bara skjuter upp fallet... Än planerar jag inte min undergång. Än finns tid för gråt och försoning...

 Låt mig ligga på botten och jämra mig. Jag kommer upp igen när jag är färdig.

Lovar....