Det är som om hela jag vore full av ihoptrasslad gråt.
Le Moulin, ett block och en penna
sen står jag lutad över balkongräcket.
Jag ser mig själv gå sakta i regnet med händerna djupt i fickorna, axlarna uppdragna och ansiktet gömt i en sjal.
Inte för att det är kallt men för att med en frisyr att gömma sig i tillåts jag försvinna in i mig själv.
Det kalla balkongräcket under mina smutsiga fotsulor får mig att vicka på tårna. Regnet som faller på mig där utanför får vara mina tårar och jag kliar mig på näsroten med baksidan på pennan där det borde sitta ett sudd.
Det ramlade av förut så nu får det stå kvar det att jag är ledsen ibland.