väntar på startskottet som aldrig kom

(då)

och jag tjuvstartar

och lomar tillbaka till startblocken igen



och tar ut all förtvivlan i förskott

(så att den ska vara avklarad)



jag trodde att jag hade städat färdigt

jag tror det ofta

(och blir alltid lika besviken när ögonen flödar över av saknad och de gamla kraven på perfektion inte möts tills jag inser att det inte är jag som är besviken och att flödande ögon är bättre är stålgrå som bara frusit till is och kan gå sönder vid minsta beröring och mina ögon är gröna och mjuka som skogens mossa om jag själv får välja)


så jag förtvivlar i sanning


och låter städningen vara ett tag till

(det händer ändå inget och inte ens om disken får vänta får den ben och börjar dansa med mig över golvet så den får stå där den står)