Numera bär jag mitt namn med stolthet,
så har det inte alltid varit

Lärare som sa till mig, så kan du väl inte
heta, det är väl en förkortning av ditt rätta
namn, för det är väl så du heter

Det slutade med, att när det var upprop
i skolan, eller i andra sammanhang, svarade
jag inte, det var ingen som sa mitt rätta namn

Det namn jag en gång fick, när jag döptes, var
det ingen som tilltalade mig med, det förvrängdes
eller så var det namnet, som alla tyckte och
tänkte, var mitt rätta namn, som sades till mig

Många var de gånger, som mormor fick trösta
mig. Jag minns särskilt en gång, hon såg på
mig och sa, du får vara arg på mig, för det var
jag, som tyckte att det här namnet passade
dig

Från och med den dagen, bär jag mitt namn
med stolthet, det kändes både sorgligt och
underbart, att det var min älskade mormor,
som fått bestämma, vilket namn jag skulle
bära

anits 25 november 2008