Det bor en slumrerska i hennes ögon, under valvet av sökande moln finner hon sin ro när du är henne frånrest. Bortom blåbärskullar, bortom slånbärsskyar, bortom vindränkta sängkläder. Säg henne, du finner väl bladet hon skrev förtvivlat, boken hon sände tom? Frankerat och adresserat, till bortskänt skamvrå. Det var det hon kände; stumhet inför orossky. Svart och underbar. Förtrollande, hon sade. Men farlig. Förbered kapellet, vågor finner lätt sina stigar. Under rosentaggar, under granrisets tak, på öppen vid ängsbädd. Ögonlocken faller, landet av skapelsen finner sig invigd och famnad. Det finns där en morgondag som väntar, på henne och henne och henne och henne. Och henne.