hon fann ledsamheten som vän
hon dog med den
för en natt

de sjönk in
blöta och tunna
i stilla saga

mellan raderna de flöt
gled fram på näckrosblad
sjöng bland vinternattsskärvor
älskade bland barndomsminnen

hon visste att när oden väl tog slut
skulle vänskap sina
sidorna lysa bländande vita
det skulle göra ont
sticka i ögonen

hon bad då i mässa
sorg; töm mina ådror
då klockan slår natt