Eller?

Jag håller andan.

Jag har alltid undrat hur det känns att dö. Nu menar jag inte själva dödsångesten. Inte den outhärdliga insikten om att det är slut, det är över, det blev inget mer än så här. Utan mera döendet i sig. Hur det känns. Inte skräcken för det framrusande tåget inne i tunneln sekunderna innan när man panikslagen ångrar sig men vet att det är för sent. Utan själva smällen. När tjugotonsloket möter mig där i mörkret. Millisekunden då fronten av gjutjärn krossar mitt pannben och tränger igenom frontalloben. Utplånar det som är jag, det som kunde ha varit ett liv.

Just då.

Jag brukar föreställa mig att det är ungefär som att slå huvudet i en dörrpost. Blodsmak i munnen och en dov, sjungande känsla av förvåning, inte smärta men vetskapen om smärta. Som det fast värre, mera verkligt.

Sedan är det över. Ingen film som spelas upp.

Undrar hur det känns att leva? Jag håller andan en stund till.