Skriver inte så mycket just nu. Står stilla, smakar nyvaket på dagarna, utan att jaga mål, att prestera. Försöker lämna smärtan, skala av mig de bittra höljen som snärjt mig den senaste tiden. Inget blir bättre av att jag gråter.

Jag vädrar något i vindarna, ett löfte om kärlek bortom krönet. Känner det som en lätt vibration mot min auras yttre kontrurer, och jag vet att det snart är tid, min tid. Behöver bara öppna upp, släppa taget, släppa in.

Jag vill inte stanna kvar i mörkret. Här är ensamt och tomt. Det finns en vacker värld, med vackra människor. Jag är en av dem, när jag ler.