Att vakna av en andedräkt
från någon annan som nyss väckt
sig själv i rons fullkomlighet
och stilla se i hemlighet
hur hon går upp och sträcker sig
– då går en lycka inom mig.

Hon är så skön när hon går opp.
Ett solljus mot en liljekropp,
mitt öga bländas, jag blir stum
och glömmer allt av tid och rum.
En vekhetsvilas anletsdrag
välkomnar denna nya dag.
Hon är så sällsynt skön och jag
förintas i ett penseldrag.

Hon ger mig vin på sängens kant.
Jag tror inte det är sant.
Hon inger lugn, hon skänker tro.
Hon visar trygghet, ger mig ro.
Hon delger mig sin evighet
i hennes air av ledighet.

Förevigad i kärleksrus
hon lämnar mig, går från mitt hus.
Jag minns, som om det var igår.
Min ensamhet blir paniskt svår.
Du lovade att aldrig lämna mig.
Kom hit igen, jag älskar dig!