Jag vilseleder mina minnen bakom själar
luften försvinner och jag andas tyngre
du klagar på kylan jag tilltalar ytan
smått smekande kring ett vässat krig
som likt ännu ett ego fastnar ljuden på min tunga
Jag springer för att se mera och när jag stannar
stannar jag för att väntan kan vara lika fin
Trots dom svarta moln som nu täckts över mig
sover dom flesta tillsammans i en stor säng
jag vilseleder mina minnen bakom ensamhet
där luften tunnas ut och jag längtar efter hungern
som innom mig har tagit slut.