Musiken tystnar plötsligt. Som ett vattenfall som fryser till is.

Nu är det dags. Jag känner det, vet det. Ja. Nu. Är det dags. Dags för vad, undrar de aningslösa. På det svarar jag med ett outgrundligt leende att det, det kan man aldrig veta säkert.

Bara att det nu är. Dags. Jag känner det i varje fiber av min kropp, att jag måste... att jag nu skall... att det jag nu ska göra är något helt annat. Bryta mönster. Testa mina vingar. Sikta mot stjärnorna ... eller dö ovetande.

"som vore det sista kvällen före en lång, lång resa"

Nej, nej, inte det! Inte än. I alla fall inte än på några år. Inte dö, inte nu, när det faktiskt - äntligen! - är... dags.

Nära nu. Nära.

Men stjärnorna är så ynkliga: små och långt borta. Hur siktar man? Molnen drar över natthimlen som onda drakar. Stjärnorna blundar, likgiltiga. Om jag kunde se dem skulle de lysa mina steg säkrare. Om de ville se mig.

* * *

På en helt annan plats lämnar en liten pojke byn för att hämta vatten åt sin mamma, farmor och fyra systrar. Han har en dags vandring genom den torra sandpinade vegetationen framför sig, i stekande sol under en vit himmel. Pojken haltar. Ena foten har bara fyra tår. Några skor har han aldrig ägt. Kanske kommer han tillbaka med knappt tjänligt vatten, kanske utan, kanske inte alls. Så börjar hans vandring.

* * *

Det dagas. Stjärnorna försvinner utan att lämna några fler ledtrådar. Mitt outgrundliga leende har stelnat. En märklig grimas i fönsterrutans glas.