Jag drömde, eller om det faktiskt hände på riktigt, att jag träffade min älskade på en flygplats. Det var vinter och snöstorm och hela byggnaden skakade, hotade att rasa samman över oss närsomhelst.

Men det var inte hon, eller, jo det var hon, men jag kände inte henne. Kände inte igen henne, menar jag. Det var hon. Men det var som en glasruta mellan oss.

I drömmen, eller om det faktiskt händer, börjar vi prata med varandra.

Hon ler inte som vanligt. Jag tror inte hon ler alls, inte mot mig i alla fall. Hon pratar men hon pratar inte om oss, jag vet inte vad hon pratar om för jag lyssnar inte längre. Jag vill att det ska bli som vanligt, så jag tar hennes huvud mellan mina händer och kysser henne. Hon blir väldigt förvånad, ser ut som om hon inte vet om hon ska bli arg eller skratta.

Ungefär som när – om! – man kysser en främmande kvinna. Eller någon man bara känner väldigt flyktigt (och det var ju precis så det var).

Då upphör stormen. En ensam sakta dalande snöflinga är allt som finns kvar.

Hon ler mot mig. Det händer faktiskt på riktigt.