Två bilder, två rörliga sekvenser som å ena sidan visar en högstämd predikan om tro; å andra sidan röda läppar och en kvinna som låter sig gränslas av sin psykolog medan pojkvännen tittar på, tillika hallucinationer och två läkares tvångsmatning för att rensa hennes kropp på illusioner. Sedan föreningen; bilderna som tar ut varandra och lämnar mig ensam kvar i ett ofruktbart möte med mig själv. En text suddar ut sig själv; en mening, två meningar, ingenting. Jag ser inte längre mina händer. Din blir bild oskarp, nästan overklig och medan sanningarna förvrider sig själva hånler han åt mig, mannen på den svartvita bilden, så välklädd, så elegant, som om jag äcklade honom, äcklade honom. Jag har rest mig och skriker åt skärmens bild men den visar Dig och jag finns inte och jag förstår att det inte finns något att säga och att jag därför kan säga vad som helst.