Stiger ur mörkret

Hennes svaga kropp
hennes mjuka hölje
nu har skinnet somnat
benen domnat
nu är hon nästan död
fågelaktigt mager
orörlig
andningen svagare
minut för minut tickar
mellan varje andetag

Ja ur mörkret stiger
ljuset
det måste vara den sista gryningen
den enda morgonen
som behövs
inför avfärden till
dödsriket
varför släpper hon inte taget
låter dödsängeln komma
tar ängelns utsträckt hand?

Ja mor
jag vet vad du tänker
även nu
när cancern har belägrat dig totalt
dina tankar inte rymms i pannan
jag hör din stumma vädjan
det enda ord du vill höra:
ja mor
det du inte kan mer
lovar jag slutföra
jag lovar
jag ska vaka över dem du älskar


Nu är ljuset nära
nu tar hon handen
nu...
i den stund när mina ögonlock var slutna
i den stunden när jag slummrade
då flög hon iväg
då steg hon mot ljuset
men mitt hemliga öga
såg
Såg hur skönt det var för henne
att äntligen bli befriad
lämna en ödelagd kropp
att åter bara vara ande.
Flyg mor
till välförtjänta döden.