Det var en gnistrande kall vinterkväll

snö-änglar låg kvar på den nyfallna snön

och långa istappar hängde vid takrännan

Månen stod högt upp i den stjärnklara himlen

Jag lät mina tankar vandra

och på hundradedels sekund

hade jag åter hamnat till den där höstdagen

då jag träffade dig för första gången

Du stod vid pressbyrån på tågstationen med en metro i handen

och jag hade ett hjärta som bultade minst hundratjugo efter

fem timmars tågresande för att äntligen träffa dig

jag var rädd

men när vi kramades

kändes det som om

vi aldrig hade gjort något annat.

Du var som jag förväntade mig dig vara

och jag var live - istället av att vara online

En vindpust från det gläntande fönstret

tog mig tillbaka till nuet...

och ett litet vätskedropp ur en sorgsen sanning

trillade ner från min ögonvrå

Säkert var det mening med vårt öde

jag är här nu och du är bara en stenkast ifrån mig

men de oändligt många timmar,

 som jag drömt om oss,

 har förvandlats  

till dagar och månader

och fortfarande efter tre osäkra år

vet jag ej vart jag har dig.

Kärleken som sådan - kanske finns där

men alla dessa hinder som byggts på under åren

har förvandlats till tjocka höga mur

och jag undrar om jag

någonsin orkar eller ens vill besegra dem.

Mina vintertrötta blommor badar i månens vita ljussken

då jag slänger kvällens sista vårdande blick över mitt

tomma ödsliga hem

- du är inte där

och jag vet inte var i världen du är

men i mina tankar

sänder jag åter igen dig

nattens sista kyss