Riktiga kriser skakar om
och jag - jag lär mig aldrig

Betraktar självupptaget
dess utdragna kamp

Förminskar stegvis varje längtan
det enda jag vågar se

Jag kan inte försvara mig mot det
gör mig anonym

Det är bara i gipsbandaget
som jag bottnar

Flyktförsök till mörkrummet
där jag angriper mig själv

Tusentals bilder i sekunden
befriar mina karikatyrer

Till gamla vanor
i nya skepnader

Hur håller jag mig levande
till vad, från vad?

Flyr från vem
till vem?

Mitt eget jag
gör mig bekymrad

Förlåter mig själv för skräcken
den är väldig som tanken

Ilskan, så tog den tag i mig
så blev den levande

Ilskan, så väldig den blev
så ofantligt den bredde ut sig

Är det ett resultat av det förflutna,
eller en orsak till framtiden?

Det räcker kanske med
att studera bandaget?