Rastlöshet, oro och många blickar på whiskeyflaskan som stod i fönstret. Tänk att få supa sig hjälplöst full och glömma sig själv för en stund. Men priset är för stort. Risken att fastna är stor när man bär på genen. Men det vore härligt, om så bara för en stund att få fly och glömma allt för ett flyktigt ögonblick. Ångesten växer, ökar minut för minut. Trots att det inte finns någon egentlig anledning. Den bara finns där. Alltid närvarande. Precis som ensamheten och den förlorade kärleken. Stunderna har varit många då det hade varit lättare att ta klivet ut i döden. Att få somna in. Som tur är, är kärleken större än modet. Kärleken till livet, till barnen och till det som skall komma. För det måste ju komma. Livet kan inte bestå av detta tomrum allena. Min mamma brukar alltid säga; mister du en står dig tusen åter. Vad fan betyder det? Men hon kanske vet vad hon talar om? Trots allt så vandrade hon i 10 år innan hon hittade en axel att luta mot. Ska jag också vandra i 10 år? Blicken flackar oroligt mot flaskan. Men jag vet att jag inte kommer att skruva av korken idag. Då missar jag ju det som kanske ska ske. Om jag nu inte redan har missat det med min okuvliga förmåga att stänga människor ute från mitt liv. Som man bäddar får man ligga. Ibland får man bita i gräset. Talesätten är många. Men vad hjälper det när man sitter här ensam och ständigt hittar nya fel på dom som vill komma närmare. Usch hur jag är. Hur jag har blivit. Raka motsatsen till vad jag vill vara, vad jag en gång var eller i alla fall trodde mig vara. Det tål att fundera en extra gång på. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Jag kommer att tänka på Ebba Gröns ”Die mauer”. ”Halt, här kommer ingen förbi, kommer inte över någon mera”. Men det är mina murar. Murar som jag byggt och som jag renoverar allt eftersom behovet uppstår. Så fort det blir en spricka så är jag där och lagar. Ingen ska slippa förbi. Trots att allt jag vill är att muren ska falla. Konstigt hur livet formas och hur det ter sig. Under min korta vandring har jag träffat många som vill komma innanför murarna men just som jag är på väg att öppna porten så skyndar jag mig att låsa. Det är så otroligt korkat. Hoppet är det sista som överger människan. Det stämmer nog. Men jag hoppas inte på den stora kärleken även om den är attraktiv. Jag hoppas på att jag någon gång skall ha modet att vrida om nyckeln och släppa in någon i mitt hjärta.