Det är när ögonlocken känns tunga.
När tårarna bara rinner utan stopp.
När jag inte orkar klä på mig.
När jag har glömt hur man dansar.
Som jag inser att jag har slutat leva.

Det är när jag inte längre känner din närvaro.
Trots att den kanske finns där.
När jag inte vet vilken dag det är när solen lyser.
När jag inte längre bryr mig.
Om det är natt eller dag.
Som jag vet att jag har slutat leva.

Det är när jag låter vinet skölja ner mina tankar.
När det får bedöva mitt inre.
När det drar med mig på en resa jag egentligen inte vill åka på.
När jag talar med en röst som inte längre är min.
Som jag vet att jag har slutat leva.

Det är när jag ser mig i spegeln.
Och jag inte längre glittrar.
När jag har glömt bort mitt namn.
När jag har glömt bort namnet på den jag en gång älskade.
Som jag vet att jag har gett upp.
Att jag har slutat leva.
Utan att jag egentligen har slutat leva.

Det är då jag måste se upp.
Så jag inte dör.
Innan jag egentligen ska dö.