Att leva är svårt. Att andas och utföra övriga livsuppehållande ritualer, varken mer eller mindre, är lätt. När man blandar in sin själ och tankar i det hela, det är då det blir svårt och lätt rörigt.

Plötsligt känner man ansvar för andra och deras själar och bryr sig om deras tankar. Snart tar deras själar över ens tankar och deras tankar försvagar ens själ. Man blir missförstådd och tagen för idiot. Man försvagas dag för dag, steg för steg. Skjuts längre och längre mot branten man inte visste fanns. Inte förrän man står med hälarna utanför, och bara tårna på, kanten. Och deras tankar hetsar: ”Hoppa!”
Och deras själar knuffas:
”Fall!”

Plötsligt är det inte längre lätt att andas eller utföra övriga livsuppehållande ritualer. Men man kan ju passa på att känna vinden slita i kläder och hår, man kanske kan passa på att göra en volt eller två. Medan man ändå faller menar jag. Då kanske det var värt att finnas ändå. Trots allt var det inte svårt att leva, det kanske till och med var värt det. Det är kanske kollisionen med marken som blir det svåra, det är nog den som gör ont.

Så,
att leva är lätt värt, att falla likaså. Se dock upp för landningen den gör ont vad jag kan förstå.