Det var som ett hav av blixtrande kameror, högt sorl och folkmassor som trängs för att få en skymt av stjärnan. Känslan kan beskrivas som veckan i Cannes, där allt fokus läggs på stjärnan som gör allt för att hänga kvar på toppen, där stjärnan glider fram lätt svävandes över marken så hög av uppmärksamhetens rus.

Tar varje tillfälle i akt för att fortsätta fånga uppmärksamheten och stolt visa upp varje jakttrofé likt ett offer till asarnas glädje. Där leendet sitter klistrat som det vore gjort av en mask, en mask som bränts in och döljer det naturliga leendet.

Har ju blott en enkel mobilkamera, är en enkel människa som förundrat och fascinerat ser till detta skådespel. Försöker fånga en skymt bland massorna, men förgjort då jag saknar kontakterna som för mig framåt förbi hopen av beundrarna och de beskyddande asarna som glupskt roffar åt sig byte efter byte som kommer för nära.

Stjärnan dock ser allt!

låter inget passera utan kontroll, för tänk om den missar något, något bra att ha eller inte provat innan, en ny roll eller endast en ny trofé. För även stjärnan har ju sina behov och egna hunger av saker som kan förstärka "imagen" och kunna stråla ikapp med kamerornas ihärdiga blixtrande och knäppande, till sorlet som aldrig tycks sänkas.

Som en enkel människa var jag allt nyfiken och höra om stjärnan var sugen på att ta en fika och berätta om sig själv lite, kanske skratta gott och jag kunde få en skymt av det äkta leendet och i all enkelhet bara vara lite.

Lätt skrattandes åt mig själv åt de vansinniga tankarna, som när skulle en stjärna ge sig ut bland hopen och vara sig själv?

Tja, lätt i sinnet och hade ju vart fall fått ett gott skratt åt mig själv och mina knasiga tankar som åter förde min nyfikenhet till en spontan glädjeyttring. Sedan fortsatte min vandring genom hopen mot tunnelbanan, sorlet mattades av och jag stod där på perrongen så slog mig tanken..

Vad händer med stjärnan då kamerorna slutar blixtra?

Undrar om stjärnan då funderade hur det var att vara en enkel människa som kunde sitta ned över en fika och skratta, eller ha så knasiga tankar nu en enkel människa kan ha. Dörrarna öppnades på den nyanlände tunnelbanan, folk gick ur och några som skulle med. Sorlet var nu nästan helt tyst i bakgrunden.

Jag tog första steget för att kliva på tåget, då hördes en röst långt bakom, hastigt närmande sig..