Så fick jag ge mig till slut. Böja mitt huvud för smärtan, inse min egen begränsning, svälja stoltheten med sträv tunga. Doktorn var trevlig och förstående. Små vita piller, i ett hånfull glänsande aluminiumark. Den artificiella stabiliteten. Räddningen.

Rättfärdigar mig själv. Det är bättre än ta till rödvinet för att få kraft att möta mörkret. Inte heller ska lilla solstrålen behöva möta en gråtande mor var morgon då ångesten har fritt spelrum, och spelar gör den, vid gudarna! Flickan tröstar och pysslar om. Hur lång tid tar det innan den solen slocknar? Innan mörkret  når även henne?

Den Stora Djävulen älskar kanske sin mor, någonstans i botten av sin själ, men trampar så hårt hon kan. Så är det när tonåringarnas tumultartade inre brer ut sig. Det finns en sol även i henne, numera dold bakom svartaste moln. Jag älskar henne alltid. Hon förstår ingenting.

Om några veckor kommer ljuset åter. Hårda ord ska rinna såsom vatten på en gås, och verkligheten ska te sig något mer lätthanterlig. Det är planen. Det är hoppet. Det är så...för jävligt.