SAMANTHA XL

Häxdans.

Samantha hade tagit initiativet till en tolvmånaderskalender där kända kvinnor skulle figurera i paradiskostymering. Intäkterna skulle oavkortade gå till UNICEF.  Att värva modeller stötte inte på några svårigheter alls.  Förutom Samantha själv enrollerade sig Amelie Adams, redaktör för "Modern Woman",  Malena Ivanova, sex- och samlevnadsrådgiverska, Millary Blinton, guvernant,  Candelaria Ritz, utrikeskorrespondent,  Oprah Wilson,  tevestar,  Angelina Yollie,  skådespelerska, Maritza von Wolfenwald, feminist, Bridget Fridgenest, allsångsledarinna, Madonna Mia, sångerska, Dolly Parkinson, sångerska,  Athena Franklin, sångerska, Lucy Lovecraft, krigarprinsessa,  Zarah Palinova, guvernant och ytterligare några hundratal.  Kalendern, som ursprungligen var tänkt för tolv månader, ändrades först till 52 veckor och slutligen till 366 dagar (det var skottår).  De aderton fotograferna skulle få slita hund i tolvtimmarspass. 

Någon månad innan fotograferingen skulle ske, hade Samantha ordnat en spektakulär show - "Race in the starkers"  -  ett cykellopp för de kvinnor som anmält intresse för kalendern.  Sammanlagt 737 stycken. Då endast 366 kunde få plats i kalendern, återstod  371.  De av dessa som ställde upp i cykelloppet skulle få 300$ var som plåster på såren.   De lovades dessutom förtur till påföljande års kalender, modelljobb och mycket mer.

Loppet var 7 miles långt - lite drygt 10 kilometer. Det gick längs en snitslad bana i ett naturreservat. Banan var lagd så att inga skador på naturen skulle uppstå. De naturvårdande myndigheterna hade givit tillstånd.

Vid samma tid hade landet börjat skakas av oroligheter. Militanta grupper ur den kristna högern, personer som tröttnat på nationens alltför långsamma "utveckling" mot teokrati av medeltidsmodell, hade  börjat skramla med svärden. Ur den kristna högern hade en ultrakristen ultrahöger utkristalliserats.  Det talades om ett "korståg" mot dem som gick i Satans ledband.  Överallt, på lyktstolpar, vattenposter, elskåp och bussar började stickers bli allt vanligare.  Texterna löd exempelvis: "God hates fags",  "God hates tramps", "Satan rules the nation", "Doomsday´s impending" etc.

En våg av mordbränder och sprängattentat härjade. Målen var främst bibliotek och gynekologkliniker.  Snart även tidningsredaktioner, radiostationer och tevemaster.   Det rådde intet tvivel om att aktörerna var fullständiga galningar, folk som förläst sig på bibeln till den grad att de mist sista gnistan av sans och förnuft.

Samantha visste, genom sina infiltratörer, en hel del om rörelsen, dess lokaler, dess ledare och dess organisation. Hon var allvarligt oroad.  Myndigheterna däremot stod handfallna. Det föreföll som vägde religionsfriheten tyngre än några som helst världsliga lagar. Samtliga politiker tycktes vettskrämda inför hotet att bli stämplade som "ateister".  För varje makthavare som uttrycker även det vagaste tvivel på något enstaka bibelord  är det politiska självmordet fullbordat faktum.

Hur som helst:  cykelloppet skulle gå som planerat.  Starten gick en  augustidag. Vädret var gynnsamt. Sol men ingen stekande hetta. Luften hög och klar.  Samtliga 737 kvinnor hade mött upp - alla med cyklar. Alla helt utan kläder.  Det rådde full feststämning.  Tusentals kameror klickade oupphörligt.

Eftersom det inte var tävling, ställde deltagarna upp i godtycklig ordning. Enda ordningen bestod i att de med små gula halsdukar (lesbiska) höll samman. Liksom de i blå (bi) och de med röda (hetero).Samantha själv, i gul halsduk,  hamnade ganska långt bak i hopen.  Ett roligt inslag stod 20 manliga studenter för. Iklädda endast minisuspensoarer och vita stövletter formerade de en hejarklack som gott och väl kunde mäta sig med de kvinnliga cheerleaders som annars är vanliga. De dansade, byggde pyramid, hoade och tjoade till publikens förtjusning.  Så gick starten. Drygt 700 spritt nakna kvinnor cyklande -  ja det var en oförglömlig syn.  

 Utefter banan stod festglada åskådare och applåderade.  Många hade picknickkorgar med vin, ost, bröd och andra delikatesser.  Man såg även banderoller med uppmuntrande texter:  "Lesbian power",  "Nudity´s victorious",  "Pedal for the medal!" etc. På uppfinningrikedomen kunde ingen klaga.

Då alla borde gått i mål, gjordes en otrevlig upptäckt. Av de 737 startande fattades 34.  De hade helt enkelt försvunnit. De fanns inte vid mål, inte heller vid start och ingenstädes utefter banan.  Det föreföll som hade de gått upp i atomer.

Jag hade tagit mig till platsen på en lambretta som jag hyrt. Nu åkte jag längs banan för att om möjligt få en ledtråd. På ett ställe gick rutten längs en smal stig genom en tät skog.  Längs detta avsnitt hade inga åskådare befunnit sig. Det fanns helt enkelt ingen plats.  Här gjorde jag en upptäckt som oroade mig på det mest fruktansvärda sätt. De fanns en biväg.  Då jag stannade och tittade, såg jag cykelspår som avvek från den snitslade banan och fortsatte in på bivägen.

Jag körde ett par kilometer in på bivägen och fick snart mina allra värsta farhågor besannade. Kastade ut i snåren eller ställda mot träden fanns 34 cyklar, alla tydligen övergivna i största hast.   Jag fann även spår efter ett motorfordon, troligen en buss  i storlek Greyhound.  Någon eller några måste ha fattat posto vid vägskälet och på något vis lyckats dirigera om trafiken för en stund.  En kidnappning i  storlek XXXL.

Samantha själv hade inte drabbats. Hon hade cyklat i den bakersta klungan och stannat för att hjälpa  Oprah Wilson som fått punktering. De två kom sist i mål och hade intet misstänkt sett under färden.

Jag tog kontakt med Samantha via våra mobiltelefoner. Hon bad mig fortsätta på den inslagna vägen. "Om du ser något anmärkningsvärt, stanna inte, notera det bara och fortsätt förbi. Låt mig höra då du kommit utom synhåll."

Efter ytterligare några  kilometer fick jag syn på vad jag förstod var vad jag sökte. En enorm byggnad med en vidsträckt gårdsplan.  Utanför byggnaden en parkerad buss, mycket riktig en f.d. Greyhound, nu något skamfilad, sannolikt inköpt second hand.

Samantha bad mig stanna i närheten men vara noga med att inte synas. Från en skogsdunge kunde jag med kikare betrakta aktiviteterna på gårdsplanen. Man slog ned pålar i marken, sammanlagt trettiofyra stycken som tillsammans bildade ett kors, vars stam kan ha varit runt femtio meter och vars armar sammantagna cirka tjugofem.

Ett par traktorer i skytteltrafik började lossa hela stackar av torra kvistar.  Så småningom hade man byggt nästan ett berg av ris  

Timmarna gick.  Enligt min fickalmanacka skulle det bli en mörk natt eftersom månen skulle stå i nedan exakt klockan 24.  Det är sällan månfas och dygnstid sammanfaller på det viset - jag har sett statistik på det men glömt siffrorna.

Fram mot ½12 på natten ledde man ut de trettiofyra kvinnorna och band dem vid pålarna. Därpå började man hämta ris och stapla upp runt varje påle. Jag trodde inte mina ögon. Samantha ringde på mobilen:  "Avsikten är att de trettiofyra bålen skall  tändas vid midnatt. Då det första bålet flammar upp går elden via stubintrådar som en präriebrand till de övriga trettiotre.  Gud skall se korset och höra de döendes skrik.  Han skall då själv nedstiga till jorden och  välsigna de sina - de högerkristna - och med dem knyta ett förbund. Som ett tecken på gudsgemenskapen skall alla högerkristna kvinnor vara faraoniskt omskurna -  blygdläppar och klitoris avlägsnade.  Grunden för all politisk verksamhet skall ligga i Gamla testamentet.  Trollkonor skall brännas å bål (2Mos: 22-18).  Skökor likaså.  Och homosexuella. God hates fags.  De trettiofyra kvinnor som skall offras i natt har förlett ungdomarna med sin nakenhet, dessutom är många av dem fags. 

Se nu till att fackelbäraren aldrig kommer fram till det första bålet. Hjälp kommer snart."

I skydd av det tätnande mörkret smög jag mig allt närmare.  Där kom nu fackelbäraren. Jag drog min Smith&Wesson och sköt ihjäl honom med ett skott genom huvudet. Han stöp och tappade facklan. Jag rusade fram och grep den.  Kastade in den mitt i folkhopen.  Stor förvirring uppstod. 

Jag har dimmiga minnen av fortsättningen.  Mina ögon förblindades av en röd ridå. Mina sinnen övermannades av ett primitivt djuriskt raseri, den sortens ursinne som sopar bort varje spår av rationellt tänkande. Långt borta hörde jag  herrgården explodera och fatta eld.  Jag tror mig även ha hört smattret av motorcyklar.  Sedan var det svart.

Vid uppvaknandet fann jag mig liggande i en sjukhussäng. I en fåtölj intill sängen satt Samantha.  Jag kände att jag var illa  tilltygad, bland annat tycktes något ha hänt mina knogar. Jag hade bägge händer i tjocka förband. Samantha var naken.  Dörren öppnades och en sköterska kom in med nya förband och smärtstillande spruta.  Även hon var spritt naken .

Samantha log och sade: "Välkommen till den nyligen instiftade Samanthakliniken!  Den är egentligen tänkt för misshandlade kvinnor men vi har gjort ett undantag för dig. För att hedra dig är alla sköterskor och kvinnliga läkare nakna. De kommer att fortsätta så tills du är frisk och utskriven."

Nu ville jag nödvändigtvis höra vad som hänt.  Samantha fortsatte:  "Du fick ett otroligt våldsamt raseriutbrott och gick bärsärkagång.  Du har slagit sönder ansiktena på 47 personer, sparkat sönder testiklarna på 43, spräckt halskotan på 56, knäskålarna på 79 samt krossat ögongloberna på 19. Folkhumorn har döpt dig till "Hulken" och nog är du grön alltid, men även gul och blå. Det var hårda tag.  Herrgården exploderade eftersom mina infiltratörer öppnat gaskranen och tänt ett stearinljus i ett annat rum.  Motorcykelsmattret kom av att 96 amazoner invaderade. De skar av repen från de fastbundna och släpade bort kvistarna flera hundra meter.  Amazonerna ja.  De är medlemmar i ett civilgarde som jag organiserat.  Olagligt - javisst, men det är inte alldeles lätt för polisen att ta fast 96 nakna kvinnor på motorcyklar.  Det lär inte heller ske,  polischefen vill inte mista sitt frikort på bordellen "Venusgrottan".  Bordellen ja -  visst minns du "Horny Venus"?  Hon har öppnat nytt här i staden och är väldigt noga med att ge generösa mutor till alla hon kan ha nytta av - eller skulle haft trubbel med."

Ja, nu hade jag en del att ligga och begrunda. Ibland nickade jag till,  de smärtstillande sprutor jag fått var starka grejer.  Jag tillfrisknade emellertid och kunde skrivas ut. Det var meningen att jag skulle åtalas för mord och grov misshandel  men det föll i glömska eftersom Samantha via Horny Venus fått  en del ytterst pikanta DVD från åklagarens och domarens bordellbesök.

Javisst ja. Fotokalendern. Den hade jag så när glömt.  Den blev en succé utan motstycke. Folk formligen slet den från bokhandelsdiskarna. Sjunde upplagan var slutsåld redan 22 December.  Åttonde under tryckning.

Jag har givetvis inte lyckats memorera hela kalendern. Minns på rak arm endast nyårsdagen med Samantha - för övrigt den enda som framträdde i helfigur och visade precis allt. Så var det juldagen med Malena som tomte med gudomligt vackra julskinkor.  President´s day med Millary i en alldeles för liten baby-doll-pyamas, Independence med Oprah och Thanksgiving med Bridget - den senare hade i synnerhet två iögonenfallande företräden.  Bilden blev så populär att copyrighten köptes av Melonodlarnas Nationalförbund, vilket senare använde den i sin reklam.

SLUT.