De allra flesta har teologiska eller ateistiska teorier. Många har en personlig tro som ett av flera livsprojekt. Under det första årtusendet levde ett antal spridda personer som brukar benämnas mystikerna. Dessa hade det gemensamt att de gjort relationen till Gud till sitt stora livsprojekt.

För oss låter ofta treenigheten som en ologisk och antagligen ganska tråkig teknisk term. För mystikerna var treenigheten något underbart. De trängde djupt in i detta mysterium och överväldigades av spåren efter en Skapare som till sitt väsen var kärleksfull gemenskap:

"De tre personernas kärlek, som är en enda, består i ett oändligt rikt utgivande av sig själv, vilket aldrig tar slut och aldrig slutgiltigt tas emot, utan alltid ges fullständigt och endast tas emot för att bli fullständigt delat."

De upplevde detta stå i stark kontrast till tanken på en gudomligt upphöjd superindividualist, som på grund av sin upphöjdhet och makt tvingade alla andra och allt annat till underkastelse.

"I Gud kan det därför inte finnas någon själviskhet, därför att Guds Tre Jag är tre bestående relationer av osjälviskhet, överflödande och överströmmande av glädje vid utgivandet av det Enda liv som är deras."

Om det finns en Skapare och om tanken med universum är kopplad till relationer, gemenskap och kärlek, så måste nästan detta vara signifikanta egenskaper hos Skaparen själv.

Tesen "Gud är kärlek" får nya djup med detta perspektiv.

__
Citat från "Vägen till kontemplation" av Merton