Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

vagt mumlande hör jag din röst, frostig skog



jag söker inte
de vilda orden
de sensationella
de nattliga hallucinationerna


jag söker orden
med mylla
och bark


mina rörelser
genom frost
det mörka
det vilda
jag stretar inte emot


kropp, bark
och andetag
frost
drömmar
ett inre liv


denna vinterskog
en dröm, ett nyck

mina ögon immiga av is
ser synvillor
ser fjärran trakter



under den kalla himlen
materia, kropp
och ande
ett Du

det flytande
vattnet
ett mumlande i den frostiga
jorden, dina fotsteg i snön


tyngden av dig
din genomskinliga
panna, vagt lysande
en hårslinga, så höljd i vitt
och silver



jag fäster mina
läppar
vid frostig
bark


en sekund,
en evighet
brinner jag


fast









copyright © Ari Eskelinen 2008




Fri vers av arie
Läst 889 gånger och applåderad av 23 personer
Publicerad 2008-12-14 17:34



Bookmark and Share


  karenina VIP
som ett böljande vackert landskap är dina ord, tack för att jag fick vara med på resan
2009-01-02

    ej medlem längre
brinner jag fast... bra, mycket bra! inledningen på dikten, framförallt de två första stroferna ligger nära mig och mitt sökande. mylla och bark (gärna sten och jord, berg och vatten också) är ord som inte förgår eller förgås.

jag bugar inför denna poesi. tack!
2008-12-22

  Sladjana Zubcevic
Så vackert skrivet!
2008-12-20

  Karin Rosberg
Så vacker och talande,berättande och rytmen njuter jag av som poet........jag blev helt hänförd av denna!! så mycket natur, så mycket människa// helt underbart och nära........
2008-12-15

  _Mian_
Dikten söker sig in genom var por, fångar mig med en "ursprungskänsla" - ett stillastående/en paus, men ett högst levande och närvarande sådant, som det stilla flytande vattnet. Närvaro i bemärkelse av annat tillstånd än det i ordets gängse mening - som tiden ges en annan dimension, i ett sökande efter vår tids till stora delar förlorade äkthet, och samklang med naturen/"alltet" - orden av mylla och bark. Det sanna "vintervita" inom oss. Att bli ett med det bestående. Genom frost, det mörka, det vilda - att inte väja för de sidorna som måste passeras för att nå fram till den egna "livsfyren".
2008-12-15

  Lena Krantz
Oj, vad jag tyckte om den här dikten! För det första tycker jag att språket och rytmen nästan sjunger mig en sång så fint porlar de fram. För det andra skapar den bilder i mitt huvud och det gillar jag. Ja och så gillar jag skog också. Så allt det där frusna som ändå ter sig så levande och kvinnan i symbolen av ett träd (kanske Embla...he he) som du avslutar med att ge en lätt kyss!

Fin fint!
2008-12-14

  Maria Zena Viklund
jag bara njuter dina ord som ett skönt härligt landskap som framvisas för mig, och jag söker också orden med mylla och bark, applåd o bokmärke!
2008-12-14
  > Nästa text
< Föregående

arie
arie