Fast i ännu en håltimma, sitter jag på biblioteket och kollar min mail. "Ser vad som hänt i mitt liv sedan senast" som E och jag brukar säga retsamt till varandra. Funderar över hela den här grejen. Att livet på något sätt inte existerar förrän det dokumenterats i någon snitsig liten text, helst ackompanjerad av lika snitsiga foton. Vad hände med att bara leva? frågar jag mig.

För flera år sedan, innan hela den här crazen började, var jag berömd i bekantskapskretsen som "hon som åker på semester utan kamera". Och jag reste mycket. Idag finns de bilderna bara i mitt huvud. Dofter och smaker och synintryck, täckta av ett florstunt lager glömskedamm. Och det är helt ok. Faktiskt. Ibland när jag handlar i snabbköpet, eller åker vagnen i någon invandrartät förort, känner jag helt plötsligt en doft, eller ser en färg, och på ett ögonblick är allt fräscht igen. Svärdfisken på Campo dei Fiori, En blygrå himmelskupol över Pusztan en natt i December, ett nålpiskande vattenfall under en djungelvandring. Och när jag inte kan trycka foton under näsan på folk, och de enda anteckningar som finns är mina egna, alltför privata, dagboksanteckningar, tvingas jag hålla mina juveler för mig själv. Troligtvis är det bäst så.

Juveler är de ändå bara för mig...