Jag känner hur jag förlorar.
Du glider genom mina fingrar, som finkornig
sand ur mina händer.

Dagar, veckor, månader...

Tiden går, du växer så det knakar.
Du blir ett par
centimeter längre för varje gång jag ser dig.
Du är klokare än tusen mansåldrar
tillsammans och dina ögon utstrålar mer liv än
livet självt. Som om de hade skådat Gud och alla
hans änglar..

Jag har älskat dig sedan du tog ditt
allra första andetag. Jag var där...
Jag svär att genom sorg, död och
lidande älska dig tills mitt hjärta slutar slå.

Mina ögon är trötta och mitt sinne så tungt..
Varje ny dag är en ny kamp min älskling.
Min längtan till dig är ändå det som bär mig,
men jag känner hur tvivel och rädsla fyller
mig. Hur länge kan en pappa orka?

Vem vore jag om du inte fanns? Vad skulle det
finnas kvar av mig då?

Utan dig vill jag inte vara kvar här...
Jag är då ingen alls, utan dig är jag
ingenting. Om jag nu förlorar dig för alltid..
Då upphör jag, lämnar denna jord och
återvänder till evigheten där inga sorger
mig kan nå. Då släpper jag mig själv fri.

Saknar dig.....