En ande flåsar mig i nacken...
Jag kan inte se honom, men han
står där bakom min rygg och andas
på mig.

Jag känner hur min stress tar mig i
besittning, min ilska börjar bubbla
inom mig.
Mina axlar reser sig och jag känner hur
myror börjar krypa under min hud.
Jag spänner då min käke och biter ihop
mina tänder hårt. Jag andas mycket
fortare och mina hjärtslag rusar iväg.

Tanken börjar slå mig:
- En öl för att stilla nerverna, en enstaka
kan väl fan inte skada... ?
Kan hända att det blir en till,
men absolut inte en droppe till sedan.
Två öl alltså.
Det är väl ingen big deal?
Varenda människa dricker väl en
bira då och då för att varva ner.
Normalt folk tar sig en
öl ibland, varför ska jag inte få vara
som normalt folk?

Amfetamin... Vad tar ni mig för?
Den läxan har jag lärt mig för länge sen!
Men vadå då,
kanske en liten släng för att höja
farten lite då. Många jag känner gör ju så.
Kanske kan jag bli en "partyknarkare"?
Precis som dom...
Jobba under veckan, släppa loss lite
på helgen och sedan inte fortsätta efter
söndagen... Vem skulle märka? Det som
ingen vet lider ju ingen av... Eller?

Heroin... Tar snabbt död på de spöken
som torterar mitt sinne.
Det sticker till lite, blir varmt och sedan
försvinner all oro och ångest.
Len bomull som smeker min själ...
Varm olja som smörjer mina lemmar och
saktar ner farten...
Nu känner jag lugnet, nu
finns det ro...
Nu gör det inte längre så ont.

Sakta vakna...

Nej! Jag vägrar!

En ande flåsar mig i nacken...
Jag reser mig fort ur stolen.

Jag skriker! Gråter...

Mitt förstånd återvänder till mig.
För en sekund var jag åter igen
förlorad!
Jag böjer mitt huvud, ber tyst för
mig själv. Han tar ett stadigt grepp
om min hand...
Han kramar den bestämt men ändå
omsorgsfullt.
Han håller den mycket hårt, men trots det
känner jag en gudomlig ömhet.
Med kärlek vaggar han mig till sinnesro,
jag minns "fotspår i sanden".

Jag vann denna strid.
Jag somnar fri...
Imorgon kommer jag att vakna med ett
rent samvete.

Tacksam....