Tankarna spinner vidare, på tidstemat. Allt vi påstår om tiden, alla namn vi ger den. Allt vi skyller på den. Vi mäter den, vi har vår tideräkning, våra kalendrar, agendor och digitalur. Veckodagar och namnlösa nätter. Vi räknar tiden medan vi springer i tidspilens riktning. Tidspilen pekar på EXIT.

Vad har mitt liv bestått av?

Enligt min egen tideräkning: första halvan av livet bestod av, som en gammal granne kallade det, sluntedagar. Övervägande sluntedagar. Inte så mycket blev uträttat, jag slant bara vidare, slinta, slant, sluntit, och plötsligt toktickade den biologiska klockan. Då blev det fart på mig!
- Ska du ha barn NU, när du inte skaffat några tidigare! sa en del folk till mig.
Jajamensan. Det skulle jag. Trettiofyra år är väl inte gammalt heller?

Sedan började tiden rusa iväg! Det blev nattjobb och vara mamma på dagarna, skaffa dagmamma, mer nattjobb, mer allting, vara tonårsmamma, ha en egen gammal mamma som behövde hjälp, det blev omöjligt att sluta jobba natt. Nattjobbet blev också en ursäkt för att dra sig undan, en fristad. En refug.   

Under andra halvan av livet har mina dagar varit klämdagar. Klämda mellan egna och andras behov, mellan sömnbrist och medvetslöshet, alltid i väntan på annandagar. En annan dag.  
Något stoppur hade jag aldrig. Enda sättet att stoppa var att gå i väggen.
Då tog det stopp, tillfälligt.

Men det var en otid. Jag ville tillbaka, till klämdagar och annandagar. Jag gick ner i tid och tog mina heliga måndagar för att få lite andrum. Det hörs ju på namnet att måndagarna är mina dagar. Mina vilodagar.

Och nu, slutligen, har jag nått mellandagarna. Lustigt att de skulle komma sist. Eller också är det logiskt; dagarna mellan liv och död. De allra värdefullaste, med en lyster som skimrande pärlemor...