Nej älskling, jag vet inte heller vad vi håller på med

och jag är ledsen, men det här är allt.

Och

jag skulle kanske vilja kunna säga att det

- fanns någonting annat att skylla på - men

det är bara du och jag

och våra fotspår

och

Nej älskling, jag vet inte heller vad vi håller på med.
När vi står på Max, kvart i tre och vi är alla för fulla. När vi beställer pommes frites för våra sparpengar och tappar ketchupen på golvet och
när alla låtar ändå bara handlar om att alla som inte dansar är våldtäktsmän, vet inte heller jag var det är meningen att vi ska ta vägen och få plats
- vi som liksom blivit över -
i jakten på fullkomlighet
samlas alla ändå tillslut vid snabbmaten och åren går och många byter stad, men hamnar fortfarande likadant och

Nej, älskling, jag vet inte heller vad det är vi söker.

Odödliga tonår, och oj vad vi lever! Och - vad var det egentligen det var
meningen att vi skulle, göra här och nu? Kära KP, jag undrar.
Jaha.
Så vi har sex, vi har komplex, vi har trasiga jeans och färgat hår, och - ingen förstår
mig
som
Han
gör!
Och vi har vänner och fiender och för lite eller för mycket pengar och blir dumpade och dumpar
och på mig gör det mest ont av alla!

Och nej älskling,
jag vet inte varför vi alla bara gör samma saker. Varför vi alla börjar röka och supa och vara otrogna unisont utan uppehåll i tusentals år som om det vore lag, som om det inte fanns någonting annat

och jag vet inte varför det alltid är så att när någon väljer att göra någonting Annorlunda så är det aldrig att göra någonting mer och längre utan att istället bara gå ett steg snett bakåt och
göra mycket mindre.

Att flyga över stan och inse att allt så snabbt blev så smått att försöka få ordning på tillvaron, älskling, jag har samma problem.
Men jag vill tro på bortglömda stigar och att om vi bara vågade gå vilse ibland så skulle vi hitta dem och -
Nej älskling jag vet inte heller vart de leder men
förhoppningsvis en bra bit härifrån

och

Nej nej nej nej nej älskade,
jag vet inte heller varför vi ler och nickar åt varje ord han yttrar, eller varför vi följer honom in på rummet och fortsätter samma ritual av
typisk beundran och helt och hållet i enlighet med
alla Cosmopolitans huvudrubriker om Hur Man Fångar Honom
bara instämmer och håller med fastän han tänker så åt helvete,
och sätter vänskapen på spel till förmån för prestigen
- älskling, hela situationen känns så
hopplöst strandsatt


Men

älskling

det är någonting med molnen och
luften idag som gör att
jag ger blanka fan i att jag
varken begriper eller
kan förklara
varför vissa ögonkast kan
väga upp evigheter av allt det där
att bara veta att det finns någonting annat


Så

nej älskling jag vet inte heller vad vi håller på med,
när vi stressar oss blodiga utav sverigedesperat livsångest och tävlar om att
leva våra liv helt utan hjäpinsatser
(- men med massa förträngningssubstanser -)
då står även jag med armarna öppna och utan förklaringar men
frågar du mig om jag trots allt tror på en
utveckling utav dessa mänskliga relationer
(-life as it could be-),
då svarar jag ändå att
älskling

Ja