Jag läste en gång en sanning som jag då
behandlade som eventuellt stor, det var bara det att jag
inte förstod den eller inte riktigt kunde avgöra då, så
jag lät den förvaras i en liten låda tryggt och varmt längst in
i mitt medvetande men
nu vilar den i mina utsträckta händer och jag öppnar lådan på glänt då
jag läser de fem enkla och
ändå så svåra att ta till sig-orden;
love
isn't
supposed
to
hurt

och jag tänker för första gången på riktigt att
tänk om det är sant?

För det är någonting med sättet som du kommer och går och lägger dig bredvid mig i soffan
det där att det känns så okonstlat, det där att det känns så
fruktansvärt naturligt alltihop och
det gör inte ont det bara skiner lite i mig och
jag kan inte förklara mer men
det känns som vi är på samma våglängd du och
jag
märker plötsligt att jag
blir så lugn med dig

och jag sitter inte om natten och vill nästan gråta och
jag kommer inte med svepskäl eller ursäkter för hur du beter dig mot mig
jag bara kan inte sluta le vad du än gör

och jag har kanske fel men
det gör i alla fall inte ont, inte än inte nu du
är bara så fin och jag blir glad, kan inte sluta le
även om vi bara skulle vara vänner
och det är väl kanske det allra konstigaste?