Jag står här med foten över kanten
På randen till obeslutsamt beslut
Förlorad i skuggor av sekel
Nära som den lustigt ljuva tanten
Hängande vid glasets runda salut
Med ett nylle murat av tegel

Vid kanalen jag stått med paniken
Där nöjet från förr tog vid
När helvetet skälvde i min kant
Som jobb i den ensamma fabriken
Flyter i stålars likvid
Förlorad med denna herres slant

Du kom som en främmande tiger
Över vida ängars tveksamhet
Så glatt framförd i blickars möten
Likt änglik kvinna ytligt niger
svor jag dig min eviga trohet
För att glömma gammal sorgs nöten

Vid redbergsplatsen vi stod som två
För att fånga varandras blickfång
Skyla över med en kram att allt var bra
Så lära vi som kära ändå
Att vi mötas vår med nick så lång
Likt djup i denna maktkamps politiska sta´

Undergång har sitt språng i gång
Med rakblad han skär så nära
Kvinnan som valde sitt val
Ömhet valt är hans trygga sång
och tar vår nära så kära
På kanten till ett tomt tal