Igår trodde jag att jag kunde och skulle lyckas.
Sanningen är att jag är misslyckad.
Något jag dock har lyckats med är att jag har
insett sanningen. Den brutala sanningen.

På allvar trodde jag att jag skulle bli en gitarrist.
Vilket roligt skämt...
På allvar trodde jag att jag skulle bli en poet.
Ännu ett roligt skämt...
Dagens sanning är att mina drömmar är
oändliga som vår universum.

Behöver inte hjälp för att klättra upp.
Behöver hjälp med att klätra ner.

Allt jag har kämpat för.
Allt jag har trott på. Är borta. Borta med vinden, va?

Jag kan inte längre lysa som Fader Sol. Allt är borta.
Ännu en hemlös tar plats. Jag tror att jag är redo för
det värsta. Jag har försökt att intala mig själv att det
inte kan bli värre än detta.

Jag har inget jobb. Jag är ingen gitarrist. Jag är
ingen poet. Med varken framtid eller hopp undrar
jag om jag kommer att kunna se min mors stolthet.
Det sticks och bränns i kroppen när jag tänker på det.

Livets början har tråkat ut mig.
Livets slut kommer att döda mig.

Dagens sanning är att mina drömmar är
oändliga som vår universum.