Det kanske var dags nu helt enkelt. Det har ju varit lite svajigt på sistone. Eller, jag har tyckt det i alla fall. Men jag är ju som jag är också.

Jag fattar inte att du har stannat så länge. De brukar försvinna snabbare. Faktiskt. Du måste ha nåt fel på din självbevarelsedriftsgen eller nåt. För ärligt. Ditt liv har ju inte blivit happy happy sen vi träffades.

Fast ett tag verkade du ju glad. Lycklig kanske. Nöjd? Jag vet inte. Jag tycker att du ska satsa på skådespeleri. Det är otroligt trovärdigt. Jag tror till och med att jag lyckades tro på det ett tag. Men sen fattade jag ju. Det är som det där nån sa, nej just det det var i den där serien du vet, den där som du hade som jag köpte och som du sålde av misstag.

"Det känns som att alla andra är skådespelare men jag är den enda som sitter i publiken." Eller nåt åt det hållet. Fast det är ju lite överdrivet. Eller hur?