det späddes ut i mitt blod
blev en del av två
halva mitt liv
dessa artificiella klinganden
dessa fantomkänslor av liv och passion
och vart jag än vände blicken
bultades, grävdes och rutades
jag in i bland blomster
de fyras heliga tron

och pendeln svängde
och slog ut mitt giriga sinne
i en viftning som med en trollstav

så lärde jag känna
tålamodets färg
som också är vindens,
lyssnar du länge nog
hör du ödmjukheten viska
dess namn