Du log och jag log.
Nummer bytte hand.
Jag vågade hoppas
bara lite grann.

Hade inte sett dig på länge,
trodde mina tårar var slut.
Hade slutat drömma
att du skulle bli min.

Men ditt leende tog mig med häpnad,
mitt hjärta hoppade över ett slag.
Kunde du möjligtvis känna
precis så som jag?

Mina steg var lätta
när vi skiljdes åt.
Ditt nummer i min ficka
inget kunde rå på mig då.

Men tiden gick
och telefonen var tyst.
Jag sökte kontakt
men hörde inte ett knyst.

Vad hade hänt?
Hade jag gjort nåt fel?
Vad kunde jag göra?
Ville du inte se mig mer?

Tystnad, längtan, saknad
Jag började förstå.
Numret i din ficka
var det inte mer än så?

Hjärtat började smärta
tårarna rann.
Varför fick du mig att hoppas
när jag aldrig hade en chans?