Min far blir äldre med åren
Och han blir aldrig mer yngre
När man rullar nerför backen är det svårt att sluta
Kanske kan man aldrig sluta

Han dras längre ner i mörkret,
lite djupare för varje dag
Jag tror nästan att hans säng har armar
De slås runt honom och drar och drar
och han sugs in i sjuksängen och lämnar oss mer och mer
Vad händer i hans underbara hjärna?
Är det vi som lämnar honom?
Är det han som är kvar som vanligt
och vi som inte förstår?

Jag håller honom i handen och vi ber
Tårar strömmar såklart,
men det känns nästan mer fint än sorgligt då
Vad har man om inte sin tro?
Vilken tur att pappa byggde hus på fast mark och inte på grus
Hans hjärta är så vackert
Det rymmer både tro, hopp och kärlek
Men allt det där andra som kilar sig in
Rädslan, sorgen och smärtan
Jag vill slå bort det alltihop
Varför kan de inte lämna honom i fred?

Igår gick han runt och kunde inte hitta kylskåpet
Jag fick säga att det finns ju där nere i köket

Älskade Pappa, när är det din tur att komma in i ljusare tider?
Är det inte förrän i det allra sistaste som det blir någonting bra igen?
Jag är inte glad för att det är bra med mig,
när det inte är bra med dig
Kan inte någon liten ljuspunkt
råka komma fel och snubbla in bland allt det mörka, allt snabbare fallande?