Ett till steg framåt, men ändå står jag två steg bak.
Hela livet sett fram emot något längre fram, alltid väntat på att något nytt ska komma.
Från första steget till det sista, "vänta bara tills det, vänta tills det där kommer", halva livet väntat på det här, och vad är det nu? "Vänta bara tills detta är över och DET kommer!"
Ska det alltid vara så? Alltid leva i framtiden, glömma nuet?

Ska det behöva vara så? Gå runt i cirklar och vänta, som ett oroligt djur i en bur. Aldrig fri. Alltid väntande.
Är det egentligen slutet vi väntar på?
Skrattar och skämtar om det, men kanske är det mer än ett skämt, kanske det är allvar?

Varje steg framåt, hamnar två steg bak.
Fortsätter mot framtiden och glömmer nuet, det förflutna ett svagt minne.
Är detta livet? Är det såhär det är menat att vara?
Vad är det för liv? Gå och vänta på saker bara för att sen vänta på något nytt?
Sen när något väl passerat sakna det och vela tillbaka, fast det är omöjligt?

Leva i framtiden, glömma bort nuet och sakna det förflutna? Vad är det för ett liv?


Du kommer aldrig bli yngre än vad du är nu, du har aldrig varit äldre än vad du är nu.

Varför inte ta vara på nuet, framtiden kommer i sin egen takt och man kan ändå inte göra något för att skynda på det! och vem vet hur länge ens framtid hamnar? Om man hade vetat att man bara hade några få dagar kvar att leva, då skulle man väl ändå inte leva såsom man gör nu?
Men nej, vi är för rädda, för skygga för att göra något. För rädda för att kunna leva.


Så lev så gott du kan! Gör det bästa av situationen, kom ihåg det förflutna, men grubbla inte över det! Det har varit, det kan ha varit fina eller dåliga minnen, men det är nuet man ska fokusera på! Framtiden kommer, som den alltid har gjort, oavsett om du lever i den eller inte.