Jag kryper under ytan
jordlagrets ytskikt
genom torra lersmulor
ser jag mitt mål
korset på kullen
Han har naglats där
och Hans ben
randiga av levrat blod
smutsiga av gatudamm och svett
hänger livlösa
och Hans sargade fotsulor
har spikats samman mot träets grovhet

Jag kryper
det är som om marken vore en matta
jag vill inte synas i min strävan
marken är mitt gömsle
skall jag våga resa mig där framme?
Och Han som bara "Är"
skall Hans blick vara brusten och död
då jag söker den?
kommer jag för sent?
när jag kommit fram
skall min ödmjukhet ha hunnit mogna då?
eller blir min bedjande gest
präglad av skam
endast en tom åtbörd
mina händer utan ånger?

Jag blundar för visionen
och gräver mig vidare framåt
Det finns ett hopp
ett ljus
en gudomlighet... kanske..

Jag trasslar in mig i rötter
det knastrar småsten i min mun
nagelbanden blöder
tånaglarna tar skada
vassa stenar river kläderna till trasor
jag snyftar stumt
som en olycklig sork
för fet för att vända sig om
och ynkligen fly tillbaka

Nästan framme ligger jag stilla
hör, är det andra som gräver här?
är det fler syndare som kryper
mot korset?
Skynda vidare!

Det måste vara toppen på kullen snart
det måste vara pålens rot det här
det måste vara virket som önskar
att det aldrig vuxit, aldrig huggits
och aldrig tvingats bära sån olycklig frukt!
Denna smak av järn, metall
det måste vara Hans blod
som runnit ned och druckits
av den fattiga karga jorden

Jag måste resa mig nu
och se.. se?
Ett misstag!
Detta är stammen av en ståtlig tall
som jag slagit pannan i
runt omkring mig bara hygge
tjärr och träsk och hallonsly!
Denna tall står ensam kvar
en frötall,
redo att bli den nya skogens moder

Var är Han?
min sargade korsfäste
som jag skämdes inför?

En fågel lyfter och lämnar trådets topp
var DET Han?
På lätta vingar mot himlen?
Jag väter jorden med mina tårar
och tror mig mumla en bön
sökte förgäves Golgata..
finns inte i den nordiska skogen
här finns bara naturlig skugga och ljus.