Vid Gud, så önskar jag att jag inte var den jag nu är. Utanförskapet är det jag känner allra mest utav. Det är jobbigt också att inte ha en tillhörighet till någon grupp. Jag menar, de finns ingen a - kassa för sådana som oss. Vi utmärker oss på flera olika sätt, det här att inte följa modet är ett. Ett annat utmärkande drag är att vi kastar om dygnet. Vi är alltså uppe på nätterna och sover på dagarna. Ja, efter det att facket först inte ville hjälpa oss, så har saker och ting förvärrats för oss.

Diskrimineringsombudsmannen har inte med oss som en diskriminerad minoritet. Okej, det här med sexuell läggning då. Där faller vi inte riktigt in heller. Ras och tro? Nej, det finns muslimer och kristna bögar som är som oss. Vår Hudfärg kan vi bli diskriminerade för, men det faller då kanske under etnicitet? Ja, oj! Det är inte lätt att vara utsatt som vi är, av er andra i samhället. I å för sig vet ni knappast om att vi existerar. För er är vi bara en myt. Så osynliggjorda har vi alltså blivit!

Jag minns den tiden då jag var precis som er och inte en av nattens olyckliga figurer. Jag hade en familj. En fru och två barn. Ett arbete med vanlig inkomst. Jag och min fru Helena, kände stor ömhet för varandra. Ja, kärlek är något överreklamerat. Jag kände också en stor ömhet inför mina barn, André och Andrea. Fadersömhet är inget att förakta. Nu, vet jag inte om jag känner något egentligen.

 Jag kan sakna känslan av att behövas. Att finnas till för någon som jag betyder något för. Det gjorde jag då när jag hade min familj. Jag vet inte vem jag kan betyda något för nu. Jag smyger tyst i nattens svärta och försöker göra mig så pass osynlig som möjligt. Jag är ett offer för mina instinkter. Instinkter, ja. Det är instinkterna som gjort mig till den jag nu är. Jag kan sakna det där vardagliga livet som jag hade med min familj. Då trodde jag att jag var fången i vardagen, det var jag väl på något sätt då. Nu är jag dock ett rov och fången av mina instinkter att utföra det mest gräsliga ting. Saker som ni inte kan föreställa er. 

 Mina problem började då jag jobbade över på arbetet. Det var inget ovanligt med det, det brukade jag göra. Det var en fredagskväll då jag slutligen lämnade mitt kontor i en liten svensk småstad. Jag gick längst med huvudgatan som så småningom skulle föra mig hem. Där, mitt i gatan låg  en ung kvinna. Med uppsliten kjol, så att jag kunde se en del av henne vänstra lår. Inte bara låret kunde jag se, utan delar av henne trosor. För att hjälpa stackaren  som låg där sprang jag till hennes undsättning. Det såg så hemskt ut! Hon behövde hjälp, nu! Jag böjde mig ned för att känna hennes puls vid halsen. Jag trevade och trevade efter halspulsådern, hittade ingen puls! Ja, det är säkert jag som är oskicklig, tänkte jag.

Försökte mig då på att känna hennes puls vid den vänstra armleden. Då kände jag hennes högra hand som bakifrån tog tag i min hals. Sedan minns jag inget mer av det som sedan hände. När jag vaknade upp igen, så låg jag på sjukhuset. På intensivvårdsavdelningen. Jag hade visst tappat mycket blod, sade läkaren som besökte mig efter mitt uppvaknande.

Flickan som överföll mig måste ha gått på droger, intalade jag mig. Även polisen som besökte mig på intensiven, var av den åsikten. Föresten, det var de som trodde det först. Jag var lite osäker, faktisk. Hur kan en pundare ligga blickstilla mitt på gatan och skådespela sig fram till ett överfall på oskyldiga förbipasserande? Frågade jag mig. Efter den upplevelsen blev jag lite skraj, faktiskt. För vem undrar ni? Ja, för mig själv. Jag tappade med ens matlusten. Kunde inte få i mig något av den fina maten som min fru lagade. Min fru försökte truga mig på alla möjliga fina rätter. Först trodde jag att min tappade aptit, berodde på den chock jag fick efter överfallet. Så minns jag det, i alla fall.

Att leva enbart i mörker är inte något som gynnar den sociala kompetensen med andra. Jag ser mer människorna nu som offer i samhället. Offer som staten kan göra lite vad dom vill med. Jag däremot tillhör inte längre samhället som sådant. Varken facket, DO, eller föreningen mot mobbning i samhället har gjort någon för min sak. Föresten är det en myt att man måste bli biten två gånger för att bli en sådan som jag. Det räcker med ett enda bett!

Jag blev mer och mer ett rov för mina instinkter. Men jag kunde dölja det för min fru. En natt vaknade jag upp bredvid henne och iakttog henne då hon sov där. Bredvid mig. Hon måste ha känt sig alldeles trygg i min närvaro. Invid mig som inte längre kände mig trygg i mig själv. Det var då jag beslöt att innan det hela skulle gå för långt, så skulle jag lämna min familj. För deras säkerhets skull

Ibland då det är riktigt mörkt, så går jag förbi det huset där min familj fortfarande bor. Jag smyger in bakom syrenhäcken och tittar i skydd av mörkret in genom vardagsrumfönstret. Jag ser min fru tillsammans med mina barn, då det ser på teve. Det sitter i den vita lädersoffan. Då kan jag se ett drag av sorgsenhet hos min fru. Den syns i hennes ansikte. Då, just då, brukar jag vara varse om något som kan liknas vid kärlek.