En vacker sommardag mitt under andra världskriget i Floda vid Sävelången mellan Göteborg och Alingsås på en stor gräsmatta framför mina föräldrars
lilla sommarställe var vår familj och många långväga släktingar samlade i samband med en jämn födelsedag. Man småpratade efter en härlig födelsedagslunch.

Plötsligt kom en liten sork blixtsnabbt kilande några meter framför sällskapet och en del, framför allt fastrar och mostrar, blev lite rädda och någon ropade att man borde fånga sorken.

Mitt i raden av släktingar stod jag själv, kanske 6 eller 7 år gammal. I handen hade jag en tom, ganska hög cylindrisk karamellburk. Många minns kanske denna blå-och guldrutiga burk från karamelltillverkaren Cap eller möjligen Kanolds. Troligen reagerade jag på de skrämda ropen och kastade burken mot den framrusande sorken kanske 3-4 meter framför mig. Många av er har nog redan gissat att burken rullade och tumlade iväg mot sorken och stannade upp-och-nedvänd med sorken under och innuti. Jag minns än idag den varma känslan av uppskattande applåder och "folkets jubel"som därefter följde. Sorken levde och jag ville gärna ha den som "husdjur".

Pappa skaffade fram en trälåda där sorken fick bo och lådan täcktes med ett finmaskigt nättak och sorken fick havregryn, salladsblad och en skål med vatten men låg dessvärre död redan följande morgon. Jag blev förstås ledsen. Någon sa att den nog hade dött av chocken. Jag minns att jag och mina syskon gav sorken en högtidlig begravning i en blomsterrabatt och att mina syskon försökte trösta sin lillebror.