Jag kan inte riktigt begripa
Hur man lyckas kära ner sig så
Mycket som jag kärat ner mig i
Världens vackraste individ, dig.
Och det är ganska svårt att förstå
Att det är planscher på dig och
Målade teckningar av mig med ditt
Namn i olika färgglada nyanser
Som täcker mina gula Laban tapeter.

Eftersom att jag var tjejen som
Skulle vara den första att dö om
Hon någonsin var så korkad att bli kär.
Men jag kan inte riktigt styra mig
Och mina handlingar längre så varje
gång jag försöker tänka på något annat
Än dig så är det jag som ögonblickligen skriver
Skrattretande, patetiska kärleks dikter,
Till någon som knappt så mycket som existerar
I min ruttna värld även om han
Är det enda som Igentligen betyder något.

Och såhär efteråt så är jag flickan
Som ligger under täcket och repeterar :
''Om du endå bara existerade.''
Som om du vore ett fantasifoster,
Och inte min drömprins som jag har
Lyckats kära ner mig så mycket i.