Det börjar vid en väg. En motorväg rakt ut i mörkret. Doften av hav, mörker och tidig vår. Fast det är vinter. Kanske. Du springer, vet inte var du ska ta vägen. Och vägen fortsätter. Vidare och vidare, den tar aldrig slut. Gatlyktorna flyter förbi i ögonvrån, varför finns de där. Vem har bett om ljuset? Vem, jag bara undrar.

Snubblar. Skönt. Det är rätt. Det känns rätt. Rullar åt sidan, in i räcket, under räcket, ut på gräset. Daggfuktigt gräs i natten. Stannar upp. Drar dig upp på knäna, händerna nedkörda i jorden framför. Naglarna åtrår gräset, slukar det, försvinner ned i fukten, i kylan, i vattnet i ner där. Där där där. Det är där det är. Och du faller ihop. Njutningsfullt försvinner du ned i gräset, vrider dig, vill bli ett med natten och mörkret, med vattnet och jorden