– Vi ändrar form, viskade hon plötsligt.

Vände sig på sidan och blinkade mot mig.

– Ser du?

I djup fascination slöt hon handen. Lät den sedan slå ut som en blomma.

– Så vackert, eller hur?

– Mm.

Lät handen bli en blomma igen, fälla ut sina kronblad tätt emot min hud. Jag rös.

Ett litet skratt.

– Det är som att vår hud hör ihop så här, tycker du inte? När jag håller min hand så här, känner du hur det är någonting som håller mig kvar? Som någon osynlig dragningskraft.

Rösten så mjuk och försiktig, jag slöt ögonen. Ja, någonting med hennes hand mot mitt bröst fick saker att hända. Till och med när hon lät den lätta så ett litet utrymme lyft lade sig mellan henne och mig kände jag den, dragningskraften.

– Och jag kan få dig att ändra form när jag gör så här.

Nästan en liten spricka i rösten. Raspigt och varmt kändes det mot ansiktet. Hennes läppar alldeles i mungipan nu, jag vågade inte röra mig ifall hon skulle sluta. Hennes fingertopp runt bröstvårtan fick den att dra ihop sig.

– Ah, gud, suckade jag.

– Du är så vacker.

Brunt hår föll i en fläkt av sött över mitt ansikte, brösten snuddade emot hennes.

– Du ger mig gåshud, mumlade jag in bakom hennes öra.