Under lager av grånad ångest låg hon, täckt i damm. På ytan verkade hon ju så fin, så fin, men bakom det beundransvärda fanns alltså den bultande S-A-N-N-I-N-G-E-N, som hon såg den. Att hon egentligen var alldeles utmattad.

I hemlighet kunde hon vara ingenting. I hemlighet fanns hon inte ens. Mellan vita lakan och med en tung blommig schampodoft mot pannan fantiserade hon om döden. Om milslånga tågspår och blodiga köttslamsor. Bakom slutna ögonlock kunde hon vara morbid och brutal utan att skrämma andra. Det var en sådan fin känsla, att göra våld på sig själv. Ett uttryck för frihet. Våld och frihet. Frihet och våld.

Dessutom låg en lättnad i vetskapen om döden, att den, oberoende av universums orättvisor, väntade allt levande. Alla skall vi i jorden till slut. Mary Johnsons tänkte sig livet som vilken egenskap som helst. Vissa människor hade större naturlig fallenhet för att ta tillvara på den, medan andra med enorm svårighet slog sig blodiga i försöken att hitta rätt nycklar. Sådant var livet för Mary Johnson.

Kanske var det därför hon drömde så invecklat om nätterna. För att processa alla påfrestande intryck; för att överhuvudtaget stå ut med sin evighetslånga kamp mot gladheten. Andra kände det som verkligheten. Men Mary såg endast en ödevärld, en plats av gråsvart fulstoft där ensamhetens paranoia vävde sorlande mönster kring industriernas skitiga samveten. Mary uppskattade mönster, fascinerades av dess hypnotiska kontraster, men var inte speciellt bra på att rita sina egna. Faktiskt så var hon betydligt starkare i sin förmåga att konstruera ord.

Så hon skrev i lugnets damm, skrev sin yta sönder i bläck.

Kanske var hon en bläckfisk i ett tidigare liv.