för sig själv, för andra.

ett avlägset minne. det rumsrena liv han en gång haft, vanorna, ansikten

ljudet av en dämpad innerstadstrafik, öppet fönster, människor, leende sorl

solkatter mellan bokhylla och tavla, vardagsrum, hall ett kök

duralexglaset på köksbordet, de första tussilagorna, blänk av frisk vatten  mot bordsdukens veck.

de vita kylskåpsdörrna och skafferi

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

mannen i tunneln. vi som är dom för honom medan vi är vi  och dom är dom för oss och jag bildade inget undantag. det fanns ett avstånd mellan oss. jag förstod detta omedelbart då vi möttes.

- har du en cigarett?

januarinatten var kall. han slog sig ned.  klockan ett på parkbänken vid den  svarta isen. bredvid mig. vi bägge såg isen och kände kyla från det frusna vattnet.  kände den . jag hade suttit där ett litet tag innan han ramlade ned för slänten bakom min rygg. - fryser du inte? frågade jag, du har ju så tunna kläder. medan jag rullade en cigarett.

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

- nej,  jag är van. tror du isen håller? frågade han och nickade mot isen. jag vet inte svarade jag. vi satt tysta länge, rökte våra cigaretter. det kändes inte märkligt att ha honom sittandes bredvid mig. det kändes inte alls egentligen. vi rökte bara var sin cigarett i tysthet. natten var kall och jag undrade verkligen om jag skulle bjuda med honom upptill det nattöppna taxifiket. strax bakom ringvägen. men jag gjorde inte det. jag bor i tunneln och han nickade i riktning mot eriksdalsbadet. - järnvägstunneln?.  – ja, sade han. där. vi är några stycken som bor där.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

vi såg ut över isen igen. det är vackert sa jag. ja, sade han.- jag tar en promenad, hit, ibland, fortsatte jag lite lågmält.

- ja, jag vet jag, har sett dig här förut, mitt i natten. där borta vid trädet, du är där ofta. ja, svarade jag. jag är där ofta. på natten är det inga här. ja, jag vet. det är det jag tycker om. enades vi om, med en nick mot varandra.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

- jag är stolt över mitt hem, sade han plötsligt. ett tag kändes det som om jag trodde han kände sig tvungen att förklara något över mig. - på vilket sätt? frågade jag. han berättade hur han inrett allt.  runtomkring sin plats. hans egna plats.  jag kunde ju visa dig, men vi ska inte störa de andra nu så här sent i natten. de sover. jag smyger in sen... de kommer dit mer på eftermiddagen och kväll och de försöker bara somna in. jag dricker inte heller som vissa av de andra. gör ibland. och det är inte heller  alltid de har något och då ligger de bara stilla och försöker. bedövar sig med kyla och sömn.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--><!--[endif]--> - en del har sina sovplatser platser här ute under uppdragna båtar eller andra ställen i närheten. de vill bara var i fred, men tittar in i tunneln ibland under dagtid. ”båtar på torra land” log han till med när han tittade till lite mer på mig. här i årstaviken.

 men jag brukar vänta in. när de flesta har somnat in. oftast lägger de sig ned omgående. finns ju inte heller så mkt annat göra. så att säga. jag är inte riktigt som de. men jag är inte heller annorlunda än dem. jag är dem. vi är vi. vi känner igen varandra i detta. det är inte så märkligt. vissa är också väldigt tystlåtna. så är jag också ibland.

vi har varandra. inget märkligt. men ändå kommer vi hem till något. en viss skillnad. till att ligga på trottoaren. som en del andra gör.

i allt detta ,  platskassar,  klädbylten, rå fukt ,  smutsigt vått  tidningspapper, feber, konservburkar, koagulerad blod,  kroppar  påfallande svaga, rytmen från de tåg som har slutat gått sedan långt tillbaka.  igenom  tunneln.  tystnaden mellan kalk- vattendroppar  gråsvartvit singel. fukt. järnvägspår allt djupare. in i den mörka tunneln.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]-->

isen i årstaviken var på ett annat sätt. denna natt.  jag hade sett den. många gånger. denna lite så kalla vinter. en köld som hade hållt i sig under flera veckor.  jag vet inte om det var för järnvägstunnel. eller att han satt bredvid mig just nu. men detta var faktiskt mer. hans domäner mer än mitt. kändes det som. hans hem. det kom ånga från andetag. vi tände varsin ny cigarett.

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

koloriten i natten asksilvergrått mot isen den mörka svarta skogen tvärsöver och stadens malmdovtröda ljud. jämna susande. nu  blandades med doften av cigarett och vinter

visste inte hur att tänka. om avstånd. så jag frågade;

-  tror du då att isen håller?

- jag vet inte, svarade han

vi bägge såg på isen ungefär som om våra blickar kunde avgöra isens bärighet.

-  nej jag tror inte att den håller sade han lite tyst, men ändå hörbart.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

begynnade lång dag  och uttorkad  kväll. en annan innebörd. jag kan känna leda vissa dagar men vad är då  leda för han?

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

- fast jag är inte rädd för att dö, eftersom jag inte tänker på döden alls. sade han och något sökte  min blick.

jag tittade upp, under min huva. mötte hans 

-  det säger du?

- ja,  vad ska jag annars säga. fortsatte han. jag vet inte hur att tänka. det är det börjar. mitt annorlunda liv. märklig känsla. men jag försöker att inte tänka på det så mycket. men ibland. tänker jag vissa tankar.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

- ibland, har jag tankar. om natten. den stund innan jag ska somna in. tankar. tomma tunnel bergsväggar. framför mig. gröplighet. struktur. fukt. doften. blött tidningspapper. sura kläder. bergsväggen kroppar i reliefer. tätt omslingrade vid varandra, nästan som verklighet. nakna kroppar i varandra i  bergsväggen. skenet ljuset av fotogen.

jag förstod att dessa kroppar var vi. mig. för honom var jag en. av dom. de andra. min bild av ett vi.  ett oss. är en  massa i en ständig vandringr upp för en slänt. fält av bergsbacke. i procession mot en slutlig topp. och för mig har denna bild symboliserat våra liv då vi vandrar mot ålder och dö. tänkte jag. tyst i detta led finns. också jag. lutningen uppför där jag just nu vandrar .

hans bild. något annorlunda. en kanske mer krassare bild  av nakna kroppar. vrider sig i en slags allmänn vånda. han.dom. jag. vi de andra. hans bild kan ju likna min. men det finns ett undantag. han är inte med. i denna massa av vridande kroppar. han bara betraktar.

- på något sätt får denna fuktiga bergsvägg fortsatte han.  i skenet av min  fotogenlampa. dessa skuggor,  dessa kroppar liv. om du förstår hur jag menar. de rör sig inför min ögon. det är inte illa säger. nej det är inte illa inte alls. nej tvärtom, de får mig att på ett märkligt sätt känna mig lite lugn. jag finns här de där.

 <!--[endif]-->

<!--[endif]-->

- för det mesta somnar jag in för det är inte lönt att ligga att tänka alltför mycket. är också så ofta trött. om att allt är uttömt. dagen en transport.det bara går och är. utan några egentliga hållpunkter. ungefär som att se landskapet bara svepa förbi, ungefär som då jag körde lastbilen där hemma i långa sträckor och mest bara var intresserad av att komma fram och få lossa lasten.

rostigt malm räls. sval stilla stumhet. ibland  fukten som ett rinnande utefter bergsväggarns gröplighet. ihålig kall  luft där en vag unken nästan frän i sin amperhet ger en antydan  av människa och hennes infrusna inbäddade utsöndringar, genomskinligt slem,  urin och koagulerat  näsblod eller sår händer och igentäppta porer av smuts och trafikens avgaser

<!--[if !supportEmptyParas]-->

- vad hände egentligen? och min fråga kändes nog så naturlig att ställa och han såg på mig. vill du veta?

- vill du berätta?

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

han ryckte till lite med axlarna

- jag är väldigt stolt över hur jag har inrett mitt hem i tunneln  och det som hände är jag inte så stolt över, sade han med ett visst eftertryck

-  ja, så kan det vara. svarade jag.

- ja, sade han,  jag ser det i dina ögon. den blicken vet jag och vad den betyder så då behöver jag kanske ändå inte prata mer om min speciella historia. allt är samma berättelser, olika männsikor, olika trakter.

- har du en cigarett till?

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

vi rökte tysta en stund sedan sade han sakta som om han pratade rakt ut i natten.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

– jag tänker inte ens på döden, inte ens med på döden för jag vet att det är ni som ska befatta er med den och det tycker jag är lite jobbigt. ni har ju inget med min död att göraegentligen. helst skulle jag vilja att de i tunneln tog hand om den saken och bara lade mig lite längre in i tunneln där det är mer fuktigare lite mer råare än där vi bor, och där kunde jag ligga kanske eller en plats här bland träden nära vattnet och bara lägga ned mig i en låda som man gör ett med ett husdjur som har dött. kanske kunde någon av dem säga något och så en vanlig sten över jorden. de hittar här.

- nej jag vet ta mig fan inte hur. att tänka. jag lever dag från dag. och någonstans i mitt bakhuvud finns det att jag inte vill att någon kommunal myndighet spårar upp den kvinna som jag har ett barn med. en grabb som nu är mellan 25 och trettio år tror jag och kanske att han  kör lastbil som jag gjorde en gång eller så gör han det inte. vad vet jag om det.

jag vet att de inte vet om jag lever eller ej. kanske att det bryr sig. kanske inte.de har glömt. kanske enklast. jag har inte försökt att kontakta dem och de har ju ej heller funnit mig. jag är försvunnen i deras ögon. vad vet jag om detta egentligen.

ifall någon myndighet hittar dem så tror jag att det inte gör så mycket än att jag kanske inte i deras ögon bara är ännu mer försvunnen och framför allt nu behöver de inte veta mer – för nu vet det ju och detta förändra inte deras liv något nämnvärt antar jag. vad tror du? för  det är så. det vet jag. inför dina eller er andra på gatan är jag redan död där finns bara avstånd och stumt.

de männsikor  jag lämnade finns också i ett avstånd. myndigheter ett tredje avstånd. i vilket namn av dessa avstånd ska jag vigas i jord. det är bättre att inte tänka. alls. bara överleva nästa dag igen.

<!--[if !supportEmptyParas]--><!--[endif]-->tänk dig då att bli begraven som ett jaså? hellre då att de i tunneln begraver mig. de skulle säga något. han som bodde där i tunneln och var från norrland. han sa inte heller alltid så mycket man han var en av oss . han bor här  i tunneln.kommer de kanske att säga och det räcker.

jag sade inget på en bra stund. utan efter ett tag frågade igen om han frös?

- nej jag är van sade han.

hur att prata om liv när gatljusen omkring medborgarplatsen formger en annan sorts himmel, en annan sorts fågelsång i parken vid bofills båge,  för dem  än för oss,  vi som endast är dom de andra i deras ögon
<!--[if !supportLineBreakNewLine]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

helt plötsligt tog han mina bägge händer i sina . en främmande vuxen man fattade mina händer och bara höll dem stilla. hans ögon något allvarliga. ville inte något annat. än att bara. se i in i min blick. märkligt nog så blev jag inte förlägen. vi satt så. en stund. en stund till. bara såg in i varandras ögon.

vi såg på varandra. kanske in i  varandra. mycket märklig känsla infann sig i mig. inget märkligt egentligen. bara så naturligt på ett egendomligt sätt ja kanske mer sällsamt än egendomligt om jag nu efteråt tänker efter

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

två fullvuxna män håller varandras händer mitt i natten, mitt i vintern…så här efteråt så kändes detta som, en högst andlig upplevelse och kanske att jag även då kände det så men kunde inte tänka något alls i denna egentligen långa stund då vi bara höll i varandras händer.

han en människa och jag … en annan människa.

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

vi satt så en stund så en stund, och sedan helt oväntat bryter han tystnaden med en viss glimt i ögat.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

- ska vi prova isen? sade han och bröt tystnaden.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

- ja , sade jag.

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

vi gick ut, först lite trevande. halt. men sedan gick vi mitt ut årstavikens frusna  vatten och stod där på den svarta isen

<!--[if !supportEmptyParas]--> 

södermalm. ringvägen. eriksdalsbadet. de tomma utomhusbassängerna. läktarna.  badet.  tunneln. strax bakom och silhuetterna av stad. bakom oss.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

vi såg på varandra. och. nu. log lite.  tack för cigaretterna, sade han . vi skakade hand och han gick sedan in emot land,  emot tunneln. hans hem. han var stolt över.

jag såg en stund när han gick ditåt och sedan så gick jag hem till mitt. sakta  på isen mot tanto, gamla årstabron. inget att bevisa. för mig själv. mitt möte med honom hade ändå bevisat att även jag fanns. inte bara han.

detta med avstånd är svårt. likaså detta med tyngder på svart is. men blickens riktning är inte så svårt. mer något man bara känner. när den finns där. i rummet

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

( efter något år efter detta möte så läste jag i södermalmstidningen att myndigheterna hade stängt till tunneln så att ingen kunde ta sig dit in. jag har ej  heller  sett mannen sedan dess )

*

copyright © Ari Eskelinen 2009

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->