När jag var liten och var rädd för att väcka mamma,

brukade det räcka med att peta lite på dig så vaknade du.


Nu står jag här, fast inte ensam sköterskan står bredvid. Så att jag skall ha någon att klamra mig fast vid, utifall att...ja jag vet inte vad.

Jag ser ju att du sover, stryker fingrarna mot din arm, över mitt intatuerade namn. Men du är svårväckt idag. Du vaknar inte.

Du är död.


Stendöd, eller vad man brukar säga.

Död och lite kall, men jag vet att du bara sover.

När som helst kommer du studsa upp ur sängen och ge ifrån dig ett vrål bara för att försöka skrämma livet ur mig. Sedan gapskratta åt min min.

Pillar lite till, utan att riktigt våga titta på dig.


Jag vet inte varför jag känner mig rädd, hur eller hur så kommer du ju knappast kunna skoja med mig igen.


Känner paniken och tårarna välla upp innuti, paniken är först och främst
över att gråta inför publik.

Paniken över att det här är slutet och sista gången vi ses, har inte riktigt infunnit sig än.