Jag har minnen utav springande människor
Snabba steg mot
Asfalten
Mina steg var aldrig stora och snabba nog
För att hinna med

Med åren blev världen snabbare
För varje varv så ökade de andra barnen
Stegens hastighet
Men mina fötter tycktes ta mindre och mindre
Steg
För varje skostorlek de växte.

När vi började lågstadiet stod bänkar
Uppradade i klassrummet
Vi köpte papper att slå in böckerna med
Och jag var nu alltid 10 steg efter alla andra

Några år senare hade jag lärt mig att jag var
Speciell
Annorlunda
Och alla andra visste om det.

Vissa sa till och med att det var
Orättvist
Jag kunde inte förstå hur det kunde vara orättvist
Att alltid ligga efter alla andra
Inte hinna med
Att alltid väljas sist på gympan
Och att inte kunna åka skidor.

Att inte kunna ställa sig upp
När jag ramlade
Hur mycket jag än försökte…

Att rullstolen var något att sukta efter
Var för mig som att be om att få cancer
Men för andra var det ännu något som jag hade som de inte tilläts röra.
Orättvist

Jag var annorlunda
Sista utvägen när de andra vännerna
Var sjuka
Mamma gjorde som mammor ska
Berättade att alla andra hade fel
Visst var jag speciell
Men att vara speciell behöver inte vara
Dåligt.

Men att välja mellan en hel skolklass och mamma?
Klassen vann alltid i antalet röster

Jag gjorde det största misstaget jag kunde göra
Jag började tro på dem
Även fast de inte hade en aning om vad de pratade om.


Del två

I tonåren la jag mina sista
Krafter
På ett försök att ta mig ur
Den onda cirkeln

Lämnade inslagna skolböcker
Mot en ny grupp människor
Nya skolbänkar
Nya ansikten
Men samma osäkra jag som trodde alltför mycket på
alla andra
och alldeles för lite på mig själv

Annica hette flickan som gjorde de första försöken
Att bryta sig igenom min mur
Av orättvisor och känslan av att inte
Passa in

Något som visade sig vara lättare sagt än gjort
Men hennes försök var en början
Första steget mot att inse
Att annorlunda ändå kan hitta en plats
Bland tonårskänslor, läxor och timmar av
Musiklyssnande.

Trots framstegen byggde jag upp en ny rädsla
Rädslan att aldrig kunna bli älskad för den jag är
Bakom mina svaga muskler
Skulle människorna runtomkring mig se något mer
Än sjukdomen?

Del tre

Vid 19 års ålder
Cirka 30 dagar ifrån min tjugonde
Födelsedag
Är jag högre upp än någonsin förut
Orättvisorna finns kvar
Liksom känslan av att inte passa in
Och rädslan för att aldrig bli älskad är
är inte något som försvinner
med tiden.

Mina steg har nu inte en chans att hinna ikapp
De andras springande fötter.
Ärligt talat så har de svårt för att bära mig över huvud taget.

Men ändå känns det bättre än förut
Jag har hittat rätt på balansgången
Hittat acceptansen till att vara annorlunda
Men ändå precis som alla andra

Lärt mig släppa in folk bakom mina murar
Men också insett att det alltid kommer finnas
En osynlig vägg mellan
Oss
För du kan inte förstå
Hur det är att ha fötter som inte vill lyfta sig
Armar som protesterar
Vid något så lätt som tyngden av
Ett mjölkpaket.

Jag må vara 100 steg bakom er
Suktandes efter andan
Men livet här bak är inte så hemskt
Som den värld jag målade upp
Under hela min uppväxt
Det finns ensamma stunder
Men också ögonblick när världen stannar upp
När någon saktar ner sina steg
Och sträcker ut sin hand
Vandrandes sakta med mig vid sin sida