Vild och vit och vansinnigt vacker
är skogen jag möter här i år
Tacksam, jublande och fattig
har just ingenting nu där jag står

Inte ens förmågan att på
något sätt rättvist återge
till någon stackars människa
vad mina ögon har fått se

Orden är så små och faller
djupt i dunlätt snö
ligger där förfruset gömda
rinner bort när det blir tö

Så får någon aldrig veta om
glittret mot det höga blå
om iskristallers byggnadsverk
hur sirligt mejslade de är de små

Ändå finns de överallt
i sådant mäktigt överflöd
Utströdda med himlens hjälp
tar endast skapelsen till stöd

Talar starkt och ljuvt och skört
når ända in och berör
Människa ta ditt stöd i skapelsen
det är detta vi lever för

Att få stå i välsignande renande vitt
och inte mycket göra förmå
mer än att glittrande vända vårt tack mot skyn
sirligt utmejslade under det höga blå