Mina tre senaste flickvänner har varit otrogna,
är det mig det är fel på eller har jag otur.

Alla frukter jag biter i gör eftersmaken sur,
är det min lott i livet att alltid vara utan dam.

I tårar och blod drömde jag om en enda kram
men i min ungdom var jag mobbad och slagen.

Jag valdes alltid sist i de absolut sämsta lagen,
fick stryka längs väggen för att inte sparkas ner.

Snart orkar jag inte leva och försöka något mer,
när motgångarna hela tiden växer och ökar.

Mitt förflutna försvinner inte utan lever och spökar,
tar bort mitt självförtroende, vad ska jag ta mig till.

Utan pengar att köpa något alls av det jag vill,
så har jag nog inget att ge någon tjej.

Ni säger att det går bra ändå, att jag ska ge MIG,
men livet är inte så enkelt trots allt.

Utan värme och kärlek är livet tomt och kallt,
det skär i mina tankar att snart vara trettio.

Jag har mina tre katter, en underbar trio,
men det är också det absolut enda jag har.

Det är alla hjärtans dag, och jag har vinet kvar,
jag skulle ge allt jag har för lite sällskap.

Att få höra av någon att jag är ett riktigt kap,
att få känna sig älskad för en endaste gång.

Men livet går i cirklar och dagen den är lång,
när man aldrig kommer framåt utan alltid backar.

Som mobbarna när man ligger där i blod och hackar,
känner marken mot ens kind och stenar i sin mun.

Förlåt för att jag finns och förlåt för att jag är dum,
som visar min självömkan så öppet som jag nu gör.

Men det jag hade det försvinner sakta, ja det dör,
om jag inte finner någon mening med mitt liv.

Jag måste våga gå vidare för att kunna ta ett stort kliv,
men åldersnojan är så stor och dödsångesten är här.

Jag funderar på om någonting betyder något, det tär,
rädd för att dö ensam utan att ha något lämnat.

Det jag sakta under 28 år byggt upp har tillslut rämnat,
kvar sitter bara en liten pojke och gråter.

Det finns säkert psykologer som sitter och förlåter,
åt andra för att kunna gå hem till sitt fina hus.

De blir rika på oss sorgsna, de tänder gärna ett ljus,
tro mig, jag har blivit erbjuden deras äckliga tröst.

Men de ger mig ingenting, jag vill ha min mammas bröst,
känna trygghet och tillit istället för något vidrigt.

Det är ännu inte dags, det känns alldeles för tidigt,
att börja tänka på barn och giftemål.

Men kommer jag att finna någon som kan fylla detta hål,
eller blir det som nu, med enda sällskap av en flaska vin.

Att dö är så läskigt ni skulle se min ledsna min,
när jag tänker på att allt finns kvar när jag är borta.

Kan ni hjälpa mig att leva, att inte alltid komma till korta,
med några små rader så delar ni min rädsla mot allt detta.

Snälla visa att ni förstår mig, skriv till mig, omfamna mig, ge mig era kommentarer, ge mig eran hetta.

@Jonas Månsson